Bakgrund
När man nu kan se det samlade valresultatet måste vi konstatera att Ambition Sveriges
resultat blev mycket svagt: 7 679 röster, motsvarande 0,11 procent.
Det är ungefär 29 procent av Alternativ för Sveriges röstetal. AfS fick drygt 26 000 röster
trots att partiet har varit verksamt under betydligt längre tid och därmed haft större möjlighet
att bygga upp både organisation och kännedom.
För Ambition Sverige måste 7 679 röster betraktas som en stor besvikelse i förhållande till det
arbete, den tid och det engagemang som lagts ned.
Även om vi saknat större ekonomiska resurser har vi, inte minst tack vare Elsas synlighet och
genomslag, ändå haft en exponering som jag hade förväntat mig skulle generera betydligt fler
än 7 679 röster. Det har dessutom genomförts en rad aktiviteter, intervjuer, möten och andra
insatser.
Om man skulle fördela alla arbetade timmar och ekonomiska resurser på antalet erhållna
röster blir det ganska uppenbart att något inte fungerat som vi hade hoppats.
Vi har naturligtvis själva gjort misstag. Det kan handla om prioriteringar, organisation,
kommunikation och hur våra begränsade resurser har använts. Samtidigt anser jag att partiet
har ett genomarbetat politiskt program och att valresultatet därför väcker en större och mer
principiell fråga:
Varför är responsen på vår politik så begränsad, även bland väljare som på olika sätt
uttrycker missnöje med samhällsutvecklingen och de etablerade partierna? Min egen bedömning inför valet var att Ambition Sverige i bästa fall skulle kunna nå omkring 0,5 procent. Resultatet blev alltså endast drygt en femtedel av detta.
Jag tror att förklaringen är en kombination av följande faktorer, ungefär i fallande betydelse.
1. För få svenskar är tillräckligt missnöjda för att faktiskt
lämna de etablerade partierna
Detta tror jag är den viktigaste förklaringen.
Det finns uppenbarligen ett omfattande missnöje med olika delar av samhällsutvecklingen.
Men att vara missnöjd är inte samma sak som att vara beredd att lämna sitt etablerade parti
och rösta på ett nytt och oprövat alternativ.
Många väljare kan hålla med Ambition Sverige i enskilda frågor och samtidigt fortsätta rösta
på Moderaterna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna eller något annat etablerat parti
därför att de trots allt upplever detta som det säkrare eller mer effektiva alternativet.
Det kan därför finnas ett betydligt större glapp än vi räknat med mellan missnöje, politisk
sympati och faktiskt röstbeteende.
Valresultatet för partierna utanför riksdagen tyder också på att det fortfarande är en relativt
liten del av väljarkåren som är beredd att lämna riksdagspartierna för helt nya alternativ.
2. Taktikröstning och fyraprocentsspärren
Den andra stora förklaringen tror jag är taktiskt röstande.
Även en väljare som sympatiserar med stora delar av Ambition Sveriges politik kan resonera
att en röst på ett parti som ligger långt från fyraprocentsspärren riskerar att inte påverka
mandatfördelningen.
Detta blir särskilt betydelsefullt när valet uppfattas som jämnt och varje mandat mellan de
etablerade politiska alternativen kan få betydelse.
Vi hamnar därmed i ett klassiskt moment 22:
För att människor ska våga rösta på oss måste de tro att många andra kommer att rösta
på oss. Men för att många ska börja tro på detta måste vi först få många röster.
Det är sannolikt en av de största strukturella barriärerna för alla nya svenska rikspartier.
3. Ambition Sverige saknade resurser för att bygga tillräcklig kännedom
Vi hade mycket begränsade ekonomiska resurser jämfört med riksdagspartierna.
Att bygga ett nytt varumärke från i princip noll kräver normalt mycket stora resurser och lång
tid. En väljare behöver först känna till att partiet existerar, därefter förstå vad det står för och
slutligen känna tillräckligt förtroende för partiet för att faktiskt lägga sin röst på det.
Det är tre helt olika trösklar:
Kännedom → förståelse → förtroende → röst.
Här kan vi också ha överskattat vår egen synlighet.
Den som själv följer Elsa, partiet och närliggande alternativa medier kan få intrycket att
Ambition Sverige har haft ett betydande genomslag. Men sociala medier skapar lätt
informationsbubblor där samma människor återkommer. Tiotusentals visningar behöver inte
innebära att vi når tiotusentals nya potentiella väljare.
4. Begränsad och delvis negativ mediebevakning
Traditionella medier ägnar mycket liten uppmärksamhet åt nya partier som Ambition Sverige.
Det innebär en mycket stor strukturell nackdel eftersom riksdagspartierna kontinuerligt får
omfattande gratis exponering genom nyhetsrapportering, debatter och politiska intervjuer.
När Ambition Sverige väl förekommit i etablerade medier har en del av uppmärksamheten
dessutom handlat om konflikter, personer eller kontroverser – exempelvis rapporteringen
kring ”vildarna” i riksdagen och Katja Nyberg – snarare än om vårt politiska program.
Oavsett hur man bedömer denna rapportering innebär det att en del av den begränsade
exponering vi fått inte handlat om de frågor vi själva velat kommunicera.
5. Interna konflikter och bristande organisatorisk effektivitet
Här behöver vi också vara självkritiska.
Ambition Sverige är en ung organisation som på mycket kort tid försökt bygga ett riksparti.
Det är nästan oundvikligt att det leder till problem med organisation, ansvarsfördelning,
prioriteringar och interna konflikter.
I en liten organisation blir sådana problem särskilt kostsamma. Tid som läggs på interna
diskussioner och personfrågor kan inte samtidigt användas till väljarkontakter, medlems rekrytering, lokal organisation och kommunikation. Detta bör analyseras separat och utan att söka syndabockar: Vad fungerade organisatoriskt?
Vad fungerade inte? Och vilka arbetssätt måste förändras om partiet ska fortsätta?
Ytterligare möjliga förklaringar
Utöver dessa fem huvudfaktorer ser jag några ytterligare förklaringar som bör diskuteras.
En är otydlig positionering. Ambition Sverige har ett brett och genomarbetat program, men
frågan är hur många väljare som på några sekunder skulle kunna svara på frågan:
”Varför ska jag rösta på Ambition Sverige i stället för något annat parti?”
Ett omfattande program är en styrka när någon redan är intresserad. I den första kontakten
med en väljare kan det däremot vara effektivare med två eller tre frågor som mycket tydligt
definierar partiet.
En annan faktor är konkurrensen om samma väljare. I flera frågor konkurrerar Ambition
Sverige med exempelvis Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och i vissa frågor även
andra riksdagspartier. Det räcker därför inte att en väljare håller med oss. Skillnaden gentemot
alternativen måste uppfattas som tillräckligt betydelsefull för att väljaren ska byta parti.
En tredje faktor är bristen på lokal organisation. Nationell exponering är viktig, men politik
är fortfarande till stor del lokal. Kandidater, valstugor, lokala medier, dörrknackning,
föreningar och personliga nätverk skapar förtroende. Här hade vi helt enkelt inte hunnit bygga
den organisation som de etablerade partierna har.
Det skulle därför vara intressant att analysera valresultatet geografiskt. Om det finns
kommuner eller valdistrikt där Ambition Sverige fick väsentligt bättre resultat än rikssnittet
bör vi undersöka vad som skiljde dessa områden från resten av landet.
Alternativ för Sverige som jämförelse
Jag tycker att Alternativ för Sverige är en intressant jämförelse.
AfS har varit aktivt betydligt längre än Ambition Sverige och har under åren byggt upp både
organisation och namnigenkänning. Partiet har också haft en betydligt tydligare och mer
etablerad profil. Trots detta stannade resultatet vid drygt 26 000 röster.
Det kan naturligtvis finnas många förklaringar till detta, och partiernas politik och potentiella
väljargrupper är inte identiska. Men resultatet illustrerar ändå hur svårt det är för ett parti
utanför riksdagen att bryta igenom.
Även Sverigedemokraternas tillbakagång är intressant. Att ett etablerat parti tappar ett stort
antal väljare innebär uppenbarligen inte automatiskt att dessa väljare söker sig till mindre
partier med delvis överlappande samhällskritik.
Min preliminära slutsats – tiden är kanske ännu inte mogen
Min slutsats är därför att även om Ambition Sverige hade haft en betydligt större påse pengar
till marknadsföring är jag tveksam till om valresultatet hade förändrats dramatiskt.
Vi hade naturligtvis fått fler röster. Större resurser hade gett högre kännedom, bättre
organisation och större räckvidd. Men jag tror inte att marknadsföring ensam hade löst det
grundläggande problemet.
Min hypotes är att tiden helt enkelt ännu inte är mogen.
För få svenskar upplever i dag problemen med samhällsutvecklingen som så allvarliga att de
är beredda att lämna de etablerade riksdagspartierna och ta steget till ett nytt politiskt
alternativ. Många är missnöjda, men missnöjet har ännu inte nått den nivå där det leder till ett
omfattande förändrat röstbeteende.
Om den hypotesen är riktig kan det krävas en betydligt starkare upplevelse av ekonomiska,
sociala eller politiska problem innan större väljargrupper börjar söka helt nya alternativ.
Utvecklingen i Tyskland och AfD kan vara intressant att studera i detta sammanhang. AfD
utveckling kan inte utan vidare överföras till Sverige – ländernas partisystem, historia och
politiska förutsättningar skiljer sig åt – men Tyskland visar hur ett parti utanför det tidigare
politiska etablissemanget kan växa när tillräckligt stora väljargrupper upplever att de
etablerade partierna inte längre erbjuder tillfredsställande svar på frågor som de själva
betraktar som centrala.
Uttryckt mindre diplomatiskt: det kan behöva bli betydligt sämre innan tillräckligt många
väljare är beredda att på allvar ompröva sina gamla politiska lojaliteter.
Men vi bör samtidigt vara försiktiga med att göra detta till hela förklaringen. Annars finns
risken att vi förklarar valresultatet med att väljarna ännu inte förstått det vi själva anser oss se
och därmed missar våra egna svagheter.
Den viktigaste strategiska frågan efter valet blir därför:
Är 0,11 procent huvudsakligen ett resultat av att marknaden för vår politik ännu är för
liten – eller har marknaden varit större än resultatet visar, men vi har misslyckats med
att nå, övertyga och mobilisera dessa väljare?
Sannolikt ligger sanningen någonstans mellan dessa båda förklaringar.
Det är den frågan jag tycker att styrelsen framför allt bör försöka besvara innan vi diskuterar
hur Ambition Sverige ska gå vidare.
Torkild Berglund, ansvarig Business Intelligence för Ambition Sverige