Vi bör inte bygga några kablar så länge våra grannländer inte fokuserar på att få till ett vettigt system själva och vi bör tacka nej till kablar om det finns minsta risk att dessa äventyrar välfärden eller höjer elpriset. I princip i enlighet med Norges logik.

Jo jag håller helt med. Är rädd att det finns en strävan att låta priserna stiga för att få in ny kapacitet som behövs för att gasa på elektrifieringen som ett sätt att nå klimatmål. Hur man än vänder på saken är det alltid klimathysterin som är boven i dramat.

Tusen tack för bra input inför debatten på tisdag den 18:e

Du har glömt att Jylland är kopplad till både Nederländerna och England med relativt nya kablar. I skrivande stund drar de 1400 + 490 MW bort från Skandinavien.

Som jag ser det började problemen i södra Norge, och därmed i Sveriges södra halva, när kabeln till England togs i drift. Den drar mest jämt 1400 MW från Skandinavien.

Det brittiska priset är allt som oftast högst och drar därmed de skandinaviska elpriseerna uppåt mest jämt, medan kontinentens drar priserna både uppåt och rejält neråt.
I skrivande stund jobbar motsvarande hela Forsmark åt England medan motsvarande Oskarshamn försörjer Baltländerna, Polen och Tyskland. Därtill suger Finland 800 MW från ”Ringhals” , delvis fvb Estland.

En annan ”engelsk” faktor under elkrisen var den franska kärnkraftens time-out mitt i den värsta torkan på fem hundra år. I stället för att importera fransk el exporterade England kolkraft och – förmodligen – norsk el, medan vissa svenska reaktorer också fallerade.
Den franska kärnkraftens kapacitet är inte återställt än, eftersom korrosion uppdagas allt eftersom revision pågår, och Flamanvilles EPR inte bidrar än. Det betyder att Italiens kroniskt underskott drar elpriset uppåt, eftersom det måste täckas från annat håll, förmodligen Tyskland (brunkol).

Produktionskostnaderna för de flesta kraftslag är ganska konstanta i Norden, och kraftvärmens andel av produktionen är inte stort nog för att orsaka våldsamma svängningar när dess bränslekostnader svajar. Tillskottet från gasturbiner är inte heller stort nog, misstänker jag, för att kunna orsaka stora svängningar i den vägda genomsnittiga kostnaden.

Den inhemska elen borde därför faktureras efter verklig vägd kostnad under exempelvis föregående vecka, och producenterna betalas efter deras kostnader. Inga jättevinster och inga konkurser heller för producenterna, eftersom intäkterna skulle vara ganska förutsägbara över tid, med reservation för konsumtionsöverraskningar.
Exporten kunde däremot erbjudas till högst bjudande, i mån av tillgång.

I en sådan modell skulle kraftiga kablar inte kunna påverka den inhemska prisbildningen, men skulle vra bra att ha vid haverier eller sibiriska vintrar (importerad tillskott kunde vara billigare än inhemsk ditto).

Återstår förstås att strunta i EUs galna regler.