1. Nyblivna pensionärer med bebehållen arbetsförmåga men brist på sysselsättning.
2. Studenter, som kunnat ta en paus från studierna under vårterminen.
3. Arbetslösa låginkomsttagare, som kunnat jobba ideellt under väntan på ett nytt jobb.
4. Höginkomsttagare, som kunnat ta på sig mer arbete på sina ordinarie jobb och kunnat skänka inkomsten därav till partiet för avlöning av anställd personal.
5. Egenföretagaren, som kunnat anställa extra personal, som hyrts ut till partiet.

Finns inte en enda av dessa kategorier bland partimedlemmarna, som nu torde vara över 7.000? Problemet kan ju vara att partiets alltför få aktiva medlemmar, av någon anledning inte har prioriterat uppgiften att rekrytera fler aktiva, som kunnat göra dem själva överflödiga….

Enligt Expressens senaste uppdatering är enda beviset – förutom Katjas eget erkännande i Epoch Times – att någon hade kört en bil, som är registrerad på henne. Om hon vägrar skriva på det utlovade strafföreläggandet är det erkännandet inte mycket värt. En vägran att skriva på ett strafföreläggande är inte detsamma som att förneka brott. Man har varken erkänt eller förnekat. Åklagaren får i så fall ta beslut i åtalsfrågan – och om han inte har bevis för de åtalade brotten riskera att själv åtalas för brottet obefogat åtal.

Den skandalartade årsstämman hela 5 km utanför Uppsala centrum den 22 mars, med start tidigt en söndag morgon, innan ens Uppsala C kunde nås med kollektivtrafiken från närbelägna städer som Örebro, visar att A har en del att lära om intern demokrati från andra partier. Vänsterpartiet har just nu partikongress i centrala Örebro, ett par hundra meter från närmaste järnvägsstation, med start fredag 17 /4 kl. 13.00 och slut söndag 19 /4 kl. 15.00. Kongressen har under dagen tagit beslut i regeringsfrågan. I kallelsen står om ackreditering för journalister, som vill bevaka kongressen. Förutom att det fanns tid för seriös behandling av motioner till V-kongressen torde det också funnits tid för informella kontakter mellan deltagarna, vilket hade behövts även för det nystartade partiet A, där många deltagare inte träffats tidigare.

När jag såg i den ursprungliga kallelsen att bara två timmar var anslagna för årsstämman, mejlade jag till en medlem i partiledningen att motsvarande möten i etablerade partier brukar ta tre dagar, ändrades tiden till tre timmar, men stämman drog ut på tiden till fyra timmar – och stördes av andra aktiviteter i möteslokalen under sista timmen, när motionerna skulle behandlas. Besluten blev därefter. Nog för att man bör ha överseende med formella brister hos ett nybildat parti. Men det var inte bara formella brister utan även brister i medlemsdemokrati. Jag har fått nog av amatörmässigheten och självtillräckligheten hos de ledande personerna.

Hur kommer A att hantera regeringsfrågan, om partiet mot förmodan skulle klara riksdagsspärren? Som jämförelse var det just beslutet i regeringsfrågan på V-kongressen, som tilldrog sig medias intresse. Vad händer i regeringsfrågan om ett befintligt parti åker ur riksdagen och ett nytt parti kommer in? Om det ens hade ansetts möjligt, hade det varit en förstasides-nyhet.

Jag är mycket imponerad av Strandhälls solidaritet med en annan utsatt kvinna, trots att hon är en politisk motståndare till Strandhäll. Själv har jag (på andra bloggar och under annan pseudonym) försvarat Strandhäll mot den förföljelse som hon har utsatts för, trots att jag är kritisk mot hennes politiska agerande. Som jag hade skrivit om, om hon inte utsatts för politiskt ovidkommande och orättfärdiga angrepp på hennes person och privatliv. Varför utsätts just kvinnliga politiker för den här formen av angrepp, när deras politiska agerande borde nagelfaras?

Jag ser fram mot en debatt om politiska sakfrågor mellan Strandhäll och Nyberg. där de ideologiska skiljelinjerna mellan dem klargörs. Inte minst som vägledning för kvinnliga väljare, som har tröttnat på gubbigheten i politiken. Jag är f. ö. själv en gubbe på drygt 80 år. Och har erfarit att i synnerhet unga kvinnor är villrådiga i vad de ska rösta på och att mina förklaringar inte har varit till någon större hjälp. F.ö. tycker jag det är aningen pinsamt att Strandhäll (en politisk motståndare) han före Nybergs eget parti med offentligt försvar. Sluta anklaga media för att osynliggöra partiet A, när partiet självt är så senfärdigt mede att synas i frågor som triggar journalister…

Jag har ägnat tiden åt att studera juridiken bakom körkortsåterkallelser. Jag har förgäves sökt på sökordet ”interemistisk körkortåterkallelse”, men har hittat ”spärrtid” på minst en och högst 36 månader innan man kan få nytt körkort. Samt att polisen kan medge görning under två dygn, sedan polisen tagit körkortet. Därigenom undviks bogsering av bilen från platsen för ingripandet. Men är det inte under just den tiden som risken för nya förseelser är som störst, om föraren verkligen varit onykter? Det komplicerade och svåröverskådliga regelverket för körkortsåterkallelser borde slopas och ersättas med just interemistisk körkortsåterkallelse – under normalt två veckor eller mindre- och högst fyra veckor. Motsvarande den tid som åklagaren behöver för att besluta om åtal, vid misstanke om trafikbrott. Om åklagaren inte väckt åtal inom två veckor och ej heller visat skäl till förlängning till höst fyra veckor, ska den misstänkta utan vidare återfå körkortet. Om inget åtal väcks bör staten givetvis betala för taxiresor och andra utgifter som drabbat den enskilde under tiden.

Som jag tidigare har skrivit, ska en person som anser sig ha fått ett felaktigt myndighetsbeslut, följa myndighetsbeslut tills riktigheten i detsamma har rövats rättsligt. Det gäller bl. a. om man som misstänkt men oskyldig har gripits av polis. Man har inte rätt att göra motstånd. Men krav måste också ställas på myndigheterna att om skyndsamhet för att undvika onödiga olägenheter för de enskilda. Om någon grips av polis ska häktningsförhandling hållas inom fyra dygn. Eller den misstänkte friges. En körkortsåterkallelse är förvisso en mindre ingripande begränsning av den enskildes rörelsefrihet. men kan ändå medföra avsevärda olägenheter för den enskilda. I fallet Katja Nyberg har åklagaren med råge överskridit gränsen för vad som kan anses vara rimlig tid för beslut om åtal.

På den grunden aser jag att Katja inte ska åtalas för olovlig görning, om hon inte åtalas för att vid det tidigare tillfället ha kört påverkad av narkotika. När åklagaren nu har flaggat om möjlighet till strafföreläggande, försöker han muta Katja att erkänna det påstådda brottet i utbyte mot ett lägre straff. Mitt råd till Katja är att inte skriva under strafföreläggandet, men följa advokatens råd om han tycker att hon ska göra det.

Systemet med strafföreläggande sparar mycket tid åt domstolarna och är ett sätt för personer, som faktiskt har begått brott och vet att de har bevisen mot sig, att undvika offentliga rättegångar, Men när systemet missbrukas av åklagare för att antingen skydda sig själva eller någon god vän eller offentlig person, är det ren rättsröta. Det är nämligen åklagaren som erbjuder en misstänkt strafföreläggande och inte något som en misstänkt kan ansöka om. Alla som misstänks för brott, borde ju ha samma chanser. eller hur?

Detta strider mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. När konventionen infördes, implementerades den bara delvis i svensk lag, Emellertid är medlemsstaterna i EU skyldiga att implementera konvenvtion en i sin helhet i nationell lag, vilket borde ha skett omedelbart efter riksdagsinträdet 1995, Men det dröjde ända till 2010 innan Högsta domstolen i Sverige beslut att så skulle ske. Nu har det gått ytterligare femton år utan att det fortfarande inte har skett. Det är uppenbart att Sverige bara rättar sig efter EU-bestämmelser som är till nackdel för de enskilda medborgarna, men inte efter EU-bestämmelser som är till fördel för de enskilda,

Tvångsomhändertagande av barn är ett annat exempel. där Sverige systematiskt har bruit mot föräldrarätten i europarätten. Jag minns hur t.o.m. Alf Svensson (fd KD-ordförande) sa att barn har rätt till sina föräldrar men att föräldrar inte har rätt till sina barn, Det har de visst enligt europarätten, men med vissa undantag. Men för att de ska tillämpas krävs en rättvis rättegång, vilket drabbade föräldrar inte kan få i Sverige. Läs mer om fallet Malin på Epoch Times! I det fallet fråntogs Malin sitt nyfööda barn för att ordet ”inte” hade fallit bort i en orosanmälan, där det skulle stå att Malin inte har ett funktionshinder,. Men det borde inte ha spelat någon roll för domstolens avgörande. Enbart funktionshinder är inte en laglig grund för ett tvångsomhändertagande, utan vidare utredning. Men sådana utredningar efterfrågas sällan av förvaltningsdomstolarna

Som nämndeman har jag dömt i ett liknande ärende. Jag reserverade mig mot beslutet eftersom jag ansåg att problemet kunde lösas med viss hjälp i hemmet under barnets först levnadsår, Pappan hade en muskelsjukdom, som medförde risk att tappa barnet, varför jag höll med om att pappan inte borde vara ensam med barnet under de första åren. Rättens majoritet fantiserade om att det skulle bli för dyrt med hemma hos-personal under arton år. Arton år! Majoritetens beslut fastställdes sedan av Kammarräten, som senare blev utskälld av en barnläkare för att förstöra välfungerande familjer genom felaktiga beslut. Svenska kommuner väljer alltså dyra tvångsomhändertaganden av barn även när det skulle räcka med billigare hjälp till de biologiska föräldrarna.

.