Enligt EU blåljuger den nuvarande svenska regeringen om den faktiska arbetslösheten, när man säger att densamma har ökat från 6 till 7 %. Om man även räknar med den dolda arbetslösheten har Sverige näst högst arbetslöshet inom EU med hela 19 %. Och bland dem finns säkerligen många etniska svenskar, som antagligen är ”sysselsatta” i pseudoverksamheter än invandrarna. som i högre grad torde vara sysselsatta med vård av sina egna barn, Skulle dessa barn bli mindre kriminella om de ser båda sina föräldrar gå till jobbet varje morgon? För resten har många pappor åkt hem och gift om sig, och lämnat kvar sina tidigare fruar och de barn de haft med dem i Sverige.

Jag förnekar inte alls att vi under många år har haft en alldeles för stor invandring och att det är ett stort problem. Det största problemet är den höga brottsligheten bland invandrarna, vilket beror på att ingen vandelsprövning har gjorts före den frikostiga utdelningen av uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Det näst största problemet är att utbudet av i synnerhet lågutbildad arbetskraft vida överstiger efterfrågan. Till det kommer ökade svårigeheter för akademiker med en grundutbildning men utan spetskompetens att få sådana jobb som de är utbildade för, varför de tvingas konkurrera med de lågutbildade om de jobb, som de klarar av.

Jag förstår att SD gärna vill framställa invandringen som en del av problemet, vilket inte är fel. Men på vilket sätt, är frågan. SD har blivit en del av etablissemanget, när man aningslöst sprider regeringspartiernas lögner och bortförklaringar utan en tillstymmelse till egna analyser.

Från det ena till det andra. Varför har jag i föregående kommentar kallat det parti, som tidigare hette Folkpartiet Liberalerna för Elitpartiet Oliberalerna? Därför att L uppenbarligen är intresseparti för ett smalt skikt av öfre medelklassen, vars klassprivilegier man försvarar med näbbar och klor. När liberalismen var en ny politisk rörelse, under 1800-talet,. angrep man dåtida klassprivilegier och möjliggjorde för medelklasspersoner och t. o. m. för enstaka underklasspersoner att göra klassresor och bli en ny överklass. Numera har man infört ett nytt skråväsen, t.ex. lärarlegitimationer för att stänga ute personer med fallemnet för läraryrket men utan formell kompetens i syfte att skapa lärarbrist och därigenom höja lärarlönerna. Detta är oliberalt. Tänk om Clas Ohlson inte hade kunnat starta sitt företag utan formell behörighet från Handelshögskolan. Priset på arbetskraft bestäms som allting annat av utbud och efterfrågan.

NU skriver Moderaterna i sitt partiprogarm att man vill ersätta klasskampen med klassresor. Det är väl bra? Nej, inte alls. Vi lever inte under början av 1800-talet, när klassresor var något nytt och progressivt. Men det gör uppenbarligen Ulf Kristersson. Hur skulle det bli om alla skulle göra klassresor och bli övre medelklass. Vem skulle göra grovjobben på byggen, i fabriker och inom vården? Resultaten har vi redan sett, genom massimbporten av en ny underklass från i synnerhet Mellanöstern och Afrika. Men vad händer när ”andra generationen invandrare” också gör klassresor, antingen genom studier och yrkesmsässig karriär eller genom kriminalitet., som finansierar ett liv, som annars bara är förunnat övre medelklassen.

Ska ännu en gång en ny underklass importeras, så att Sveriges folkmängd femfaldigas vid varje generationsskifte, ungefär vart 30:e år? Det är ju Centerpariets våta dröm. Riktigt usel borgerlig politik, som stöds av S, som gör allt för att utestänga V från regeringsmakten efter ett ev. regeringsskifte. S har under de senaste decennierna förvandlats från ett arbetarparti till ett parti för klassresenärer, som förvarar sin privilgier mot framför allt arbetarklassen och LO, Men är inte klasskampen förlegad? Jo, kanske, åtminstone begreppet klasskamp. Både klasskampen och klassresorna borde bytas ut mot begreppet social rörlighet, som innebär inte bara att arbetarbarn blir direktörer utan även att direktörsbarn blir arbetare, utan att stämplas som misslyckade individer. Det ska inte vara ett misslyckande och en skam att vara en hederlig arbetare.

Men i så fall ska vi inte ha dagens stora och växande löneskillnader. Jag har därmed inte sagt att alla ska ha lika lön. Men de ekonomiskt sämst ställda ska ha ett socialt skyddsnät, vilket var avsikten med den ursprungliga välfärden. Sedan är det en annan sak att lilla Sverige inte kan vara en socialbyrå för världens alla fattiga.

Men nu är ju frågan om inte SD har satt krokben för sig själva, genom att (precis som S har gjort de senaste decennierna) sätta ”valmatematiken” före väljarna. SD har en hög andel låginkomsttagare och arbetare med otrygga anställningar bland sina väljare. vilka riskerar arbetslöshet och bidragsberoende. Alla dessa är inte invandrare. Och även många invandrare har ju röstat på SD i tidigare val. Ligger den nya arbetsmarknadsministern Johan Britz, L, bakom SD:s svek mot rn stor del av sina egna väljare? Och tänk om (A) snor det 2 procentenheterna från L, samt ytterligare några procenenheter från både högern och vänstern? Hur länge till ska vänstermedia rädda SD:s nu höga opinionssiffror genom sina enfaldiga hatkampanjer mot Jessica Stegrud, SD?

BritZ är den tredje ”liberalen” på arbetsmarknadsminister-posten, som driver omvänd klasskamp mot de arbetslösa (omvänd klasskamp: över- och medelklassen mot underklassen). Det började ju med den nyligen avgångne partiledaren Johan Perssons beröm till Arbetsförmedlingens personal för det enligt honom utmärkta arbete som de gör, följt av han utskällning av de arbetslösa, som om de vore kiminella, som inte vill ha jobb. Den uppfattningen kan man kanske få, om man enbart pratar med arbetsgivare, som inte lyckas hitta den personal de söker, men inte nedlåter sig till att prata med någon arbetslös, vilket är nödvändigt för att få den kompletta bilden av problemet. Det är väl ändå mänskligt att inte visa något intresse för ett jobb, som man inte vill ha och kanske inte har en chans att få? ”Valfrihet” för Elitpartiet Oliberalerna gäller tydligen bara för övre medelklassen?

Grundproblemet är att utbudet av arbetskraft vida överstiger efterfrågan. Och lösningen är naturligtvis inte att ytterligare öka utbudet,. vilket övriga Tidö-partier har lutat i SD, utan tvärtom att minska utbudet – och om möjligt öka efterfrågan på arbetskraft. Micael Hamberg, ekonomisk talesperson för (A) har helt rätt i att den s. k. allmänna löneavgiften måste tas bort. Men det räcker inte. Att arbetsgivare, som söker arbetskraft, inte hittar den arbetskraft, som de behöver, är ett problem för sig, Jag vill inte lägga skulden på Arbetsförmedlingens tjänstemän, men de gör verkligen inget bra jobb. Det är inte deras uppgift.

SD:s webbtidning Samtiden har grötmyndig försvarat Tidö-parternas senaste kompromiss: ”Med det nya förslaget har familjer möjlighet att gå från bidragsberoende till självförsörjning, vilket också innebär mer pengar i plånboken än tidigare – om båda föräldrarna börjar jobba.” Vad jag har sett av förslaget finns inte en enda åtgärd för att öka efterfrågan på arbetskraft och inte heller för att minska utlandsrekryteringen av arbetskraft.

Dessutom verkar inte ens den moderata socialtjänstministern veta hur försörsojningstödet från socialtjänsten fungerar. Man får inte sänkt bidrag för att man går från bidrag till jobb. Om lönen är lägre än bidragsnormen, så får man mellanskillnaden som utfyllnad. Problemet är alltså att man inte får en högre disponibel inkomst, om man går från bidrag, om lönen är lägre en socialnormen. Visserligen lovar Tidö-partierna ett extra bidrag under de första månaderna med jobb. Men det har prövats förut, med negativt resultat.

Varför inte en varaktigt höjning av socialnormen för de som har jobb, har lön och utfyllnad? Det skulle möjligen fungera som en extra drivkraft att försöka få jobb. Men grundproblemet kvarstår dock. Arbetslösheten minskar inte om någon lyckas få jobb, eftersom någon annan blir utan.. Regeringens förslag om sänkta bidrag ökar inte behovet av arbetskraft. Tvärtom: med minskad konsumtion minskar behovet av arbetskraft,.

Om man har arbetat hela intjänandeåret får man enligt gällande semesterlag ta ut 25 semesterdagar under året efter intjänandeåret. Med mitt förslag om tre extra semesterdagar, får de tas ut som semesterdagar tidigast under andra året efter intjänandeåret. Året efter intjänandeåret får de tas ut endast för att täcka inkomstbortfallet under ev. karensdagar. Detta leder givetvis till att det blir färre sparade semesterdagar. För personer med upprepad sjukfrånvaro bör det vara en gräns för antalet karensdagar under samma år. Eventuellt kan läkarintyg krävas. för en sådan gräns,

Som jag tidigare har skrivit,. tror jag att sänkt arbetsgivaravgift bara marginellt påverkar arbetslösheten. Men även det är bra. Ytterligare åtgärder behövs för att underlätta nyanställningar, särskilt för småföretagare. Det måste bli mindre riskfyllt för småföretagare att ha anställd personal. I ett företag med hundratals anställda torde sjukfrånvaron närmas sig genomsnittet för hela landet, medan det däremot kan vara stor avvikelser från detta genomsnitt i ett litet företag.

Straffet för olagliga uppsägningar eller avsked måste vara rimliga även för småföretagare – utan att skadeståndet till de olagligt uppsagda blir mindre, Det är självklart att olagligheter ska bekämpas och bestraffas. Men nuvarande ordning, som innebär att en småföretagare som gör fel straffas hårdare än storföretag, som har anställda personalchefer med kunskaper i arbetsrätten, är orimlig.

Det bör också underlättas för småföretagare, exempelvis genom skattesubventioner, att hyra arbetskraft från bemanningsföretag, som ansvarar för att arbetsrätten följs i förhållande till den uthyrda arbetskraften. Ett sådant system kan också fungera som en väg in på arbetsmarknaden för unga direkt utan tidigare arbetslivserfarenhet – för att i en del fall sluta med en fast anställning direkt hos det hyrande företaget.

Om ni undrar, kan jag avslöja att jag har egen erfarenhet som förhandlare i ett LO-förbund, och har förvisso mött vrånga arbetsgivare, som sett en ära i att bryta mot arbetslagarna. Men också förstått hur svårt det kan vara speciellt för en småföretagare att flöja de ofta komplicerade lagarna. Det är galet, när en i övrigt duktig företagare, inte vågar ha anställd personal av rädsla för att oavsiktligt bryta mot någon lag.

En förkortning av normalarbetstiden från 40 tim /vka till 37,5 tim /vka med bibehållen lön är ingen orealistisk idé, om den allmänna löneavgiften tas bort eller åtminstone halveras. Om den tas bort helt, blir det även en viss sänkning av arbetskraftkostnaderna för arbetsgivarna. Reformen ska dock bara gälla för de, som idag har en högre veckoarbetstid (i genomsnitt, beräknad på årsbasis) än 37,5 tim. Deltidsanställda med kortare veckoarbetstid idag ska inte ha motsvarande procentuella arbetstidsförkortning, men samma ökning av lönen per timme. För de flesta heltidsarbetande arbetstagare kommer arbetsdagens läng, inkl den oavlönade lunchraaten att krynpa från idag 8,5 – 9,0 tim till 8,0 tim, vilket kommer att minska kostnaderna för barnomsorg, m. m. Schemaläggningen inom åädreomsorg och annan vård kommer att förenklasm med trvå arbetspass, 6 – 14 samt 14 – 22.

Det enda större problem, som jag kan se, är att få fram tillräcklig många nya högutbildade före genomförandet. Detta torde dock kunna lösas genom att deltidsanställda går upp till nya heltidstjänster, samt att alla tar ett steg uppåt på karriärsten, t. ex. att sjuksköterskor vidareutbildas till läkare samt att undersköterskor utbildas till sjuksköterskor, varefter arbetslösa fyller på underifrån. Samt att arbetsgivare under en övergångstid har rätt att ta ut mer övertid (motsv. dagens normalarbetstid + idag maximalt tillåten övertid).

Jag föreslår även att sjuklönen, som idag betalas av arbetsgivare för de första två sjukveckorna tas bort helt, samt att sjukförsäkringen från Försäkringskassan betals ut fr. o. m. fjärde sjukdagen, efter tre karensdagar, som alltså återinförs. Men för alla, och inte bara för LO-medlemmar, som det var innan karensdagarna togs bort, TCO hade nämligen lyckats förhandla till sig lön under karensdagarna, men när LO krävde samma sak för sina medlemmar, blev det blankt NEJ från arbetsgivarna. Jag föreslår alltså alltså att det ska vara tre karensdagar för alla, sedan all lön från arbetsgivaren har upphört.

Arbetsgivarnas NEJ till LO motiverades med att LO-medlemmar i genomsnitt har fler sjukdagar än TCO-medlemmar, vilket kan bero på att många LO-medlemmar har tunga jobb i regn,. blåst och kyla eller arbetar i vården med nära kontakt med vårdtagarna och måste sjuskrivas även vid lindriga åkommor för att inte sprida smitta. Det bör dock inte förnekas att visst fusk också kan förekomma. vilket arbetsgivar-organisationerna trodde kan förebyggas med sjuklöneansvaret för arbetgivarna. I själva verket svek dessa organisationer sina medlemmar på det grövsta. Vilka arbetsgivare spionerar på sina sjuka anställda?

Men hur ska då en låginkomsttagare har råd med karensdagarna? Jag föreslår att det lagstadgade antalet semesterdagar utökas från 25 till 28 per år, vilket kommer att rymmas inom en arbetgivaravgift på 33,34 %, om den allmänna löneavgiften tas bort helt, och semesterersättningen i stället ingår i arbetsgivaravgiften.